När man ställer sig frågan varför en häst gör på ett visst sätt finns det flera svar. Dels kan det finnas ett svar att hästar gör på ett visst sätt eftersom deras förfäder som gjort på detta sätt har klarat sig bättre än de andra. Beteendet har helt enkelt gett hästen en överlevnadsfördel. Det andra svaret kan vara vilka erfarenheter just den här hästen har. Bägge svaren är rätt. Inom etologin kallas detta för ultimata och proximata orsaker till djurs beteende. De ultimata orsakerna innefattar djurets evolutionära historia och proximata kan vara hormonnivåer och inlärning.
-Men, säger någon. – Dagens hästar behöver ju inte tänka på sin överlevnad. Varför reagerar de ändå ibland som om en ny soptunna vore en varg? Svaret är att beteendet försvinner inte bara för att förutsättningarna ändras.
Tänk dig att du hör ett plötsligt ljud. Ljudet är oväntat och nytt. Du märker att du ryckt till nästan innan du börjar tänka på vad det var du egentligen hörde. Ljudet hörs igen och den här gången blir reaktionen inte lika stark. Samma sak skulle hända om vi bytte ut ljudet mot en plötslig rörelse. Alla djur reagerar på nya oväntade ljud eller händelser. Alla djur slutar också att reagera på det när det inte längre är nytt. Förutsättningen är att det inte händer något annat i samband med det plötsliga ljudet. Att djur ”vänjer” sig vid nya händelser om dessa inte är förknippade med någon annan händelse kallas habituering. Det sker hos både hästar och människor.
Habituering
En minskad respons på medfödd reaktion. Detta sker till händelser som inte djuret associerar med någonting dåligt. Tänk dig ett vilt rådjur som flyr varje gång ett löv faller om hösten. Det rådjuret skulle fly så mycket så det inte hann äta. Man kan säga att habituering hjälper djur att skilja på nya och bekanta händelser. Helt utan att de behöver fundera så mycket på det.
Associationer
Vi gör ett tankeexperiment. Din kompis gör ett oväntat ljud och samtidigt råkar du bränna dig på tekoppen. Självklart har dessa två händelser inte med varandra att göra, men nästa gång du hör ljudet så känns det nästan i kroppen att den förväntar sig att det skall göra ont. Du förknippar nu det nya ljudet med smärtan. Det har det skett en association mellan ljudet och smärtan. Ljudet har fått en mening, det betyder att det kommer smärta och det sker ingen habituering till det. Vanligtvis behövs flera repetitioner innan det sker en stark association, men djur har lättare att lära sig vissa typer av associationer, tex då något är farligt. Att vara rädd är dock inget bra tillstånd att lära sig nya komplexa saker i.
Klassisk betingning
Två händelser som associeras med varandra. Som ljudet och smärtan när du brände dig på tekoppen. För en häst kan det vara åsynen av en blå påse som associeras med hösilage. Det kan vara ljudet av en viss persons fotsteg som associeras med utfodring. Djuret associerar två händelser med varandra, och det kan leda till att djuret utför ett beteende eftersom det förväntar sig att något skall hända.
I praktiken
Vi beger oss ut på en ridtur. Helt plötsligt stannar din häst till. Den där plastpåsen som ligger på stigen låg inte där igår.
Vi har nu två olika scenarier. I scenario 1 har du har blivit lärd att slå till hästen med ridspöt då hästen gör något den inte får. I scenario 2 har du blivit lärd att lugna hästen när den blir rädd. Om du tänker tillbaka till vårt resonemang om habituering och klassisk betingning. Hur vill du göra?
Om du minns ljudet och tekoppen, så förstår du nog vart jag vill komma. Om vi istället för att ge hästen en chans att habitueras till påsen skapar en association mellan påsen och smärta, så ÖKAR ju hästens rädsla i stället för minskar. Som så mycket annat med hästar är det lugn och tålamod som gäller och som ger en långsiktig förbättring av hästens beteende.
Det finns de som argumenterar att man inte ”får belöna rädslan”. Då måste vi skilja på känslor och beteende och inse att rädslan leder till ett icke önskvärt beteende. Vi har också en effekt av att det är belönande i sig att avlägsna sig från det farliga. Att hålla hästen sysselsatt med redan inlärda beteenden så att detta tar hästens uppmärksamhet kan vara en god idé. Men bestraffa inte känslan av rädsla. Vad tror du skulle tycka om du blev bestraffad när du skrek i ”fritt fall” på Gröna Lund?
Mer om habituering
Vi går tillbaka till händelsen med det plötsliga ljudet du aldrig hade hört förut. Om ljudet hade varit högre, kanske en riktigt hög smäll, hade det inte skett habituering så fort. Du hade troligtvis först faktiskt blivit MER rädd. Du hade blivit sensitiserad. Om du först hade hört smällen, och sedan hade din kompis synts i dörren, hade du hoppat högt av synen av din kompis. Allt detta händer dig trots att du både är smart och erfaren.
Du skall ut och rida, men precis när du skall rida iväg skuttar ett rådjur framför er. Både du och hästen rycker till. Lite senare när ni går på stigen ligger en ny plastpåse där. I vanliga fall brukar din häst bara stanna upp lite och sedan gå förbi, men i dag reagerar hästen mycket mer än vanligt. Det beror på den tidigare händelsen med rådjuret. Hästen har blivit sensitiserad. Det är inte med mening hästen reagerar mer för plastpåsen just i dag. Det är inte för att du ”är en dålig ledare”. Det beror bara på att den reagerar som alla djur gör. Med sensitisering. Det här har också gett djur en överlevnadsfördel. Att vara beredd på att något skall hända och reagera lite mer än vanligt. Att utsätta hästen för flera läskiga saker i rad, så att den blir mer och mer spänd och beredd på att något skall hända kallas för triggerstapling. För att undvika det måste man vara flexibel och kunna ändra sina planer.
Om vi tänker tillbaka till det nya ljudet som din kompis utsatte dig för så minns du att styrkan på ljudet spelade roll för om du habituerades direkt eller om du först blev sensitiserad. Tänk dig då att alla intryck vi tar in med våra sinnen kan vara starka eller svaga. En plastpåse kan vara stor och fladdra eller vara liten och stilla, och en lukt kan vara stark eller svag. Om vi då medvetet och systematiskt vill få till habituering kan vi börja med lite och öka vartefter djuret har habituerats. Detta kallas systematisk desensibilisering.
Systematisk desensibilisering i praktiken
Tänk dig att målet är en häst som står stilla på en spolplatta utomhus och blir spolad med vatten. Du kanske precis har köpt hästen och märker att det här fungerar inte alls. Tänk då på hur du upplevde det när du blev överöst med ett jättestarkt ljud. Trots att du skulle vilja vara lugn börjar du skaka och svettas. Ingen kan välja att inte bli sensititerad. Om inte du kan, kan inte din häst heller. Nu är frågan hur du fortast får en häst som trivs med att stå på spolplattan och blir spolad. Inte bara står stilla för att det är ännu värre att gå därifrån. Tänk på att vattnet både har ett ljud när det smäller mot plattan och en känsla av vatten mot huden. Det kanske helt enkelt blir för mycket på en gång. Här kan man tänka sig att man delar på det så att man tränar på att hästen får höra vattnet utan att bli spolad och den får bli spolad bredvid plattan så att den slipper ljudet. När hästen är lugn vid bägge dessa händelser är det dags att sätta i hop det. Det är också viktigt att man börjar med en liten vattenstråle för att öka lite i taget. Här skall man inte öka styrkan förrän hästen är helt lugn vid en nivå. Tid och tålamod ger lugna och lätthanterliga hästar. Problemet infinner sig om hästen går iväg från ett obehag. Att röra sig bort från någon obehagligt är belönande i sig. Därför vill vi inte att hästar kastar sig bort från det läskiga.
Tänk dig att du står och väntar på bussen. Du har råkat ställa dig precis utanför busskuren. Efter en stund börjar det långsamt regna, och utan att tänka flyttar du in under taket på busskuren för att slippa regnet. Du utför ett beteende (flyttar dig), för att slippa obehag (regnet). Du hade lika gärna kunnat stå kvar eftersom regn knappast är farligt. Men du valde att flytta dig. Detta är en typ av operant betingning.
Varför puttar Jaqcueline på bollen?
Det kan finnas flera svar till varför Jacqueline puttar på bollen, men i det här fallet är det för att hon har belönats för att putta på bollen. Att utföra ett beteende (putta på bollen) för att det har associeras med en belöning kallas för positiv förstärkning. ”Positiv” står för närvaro och ”förstärkning” står för att beteendet förstärks. Jacqueline får en morotsbit, men det är beteendet att putta på bollen som har blivit förstärkt.
En bestraffning stoppar ett beteende
Staket. Ett staket gör så att hästen inte kan gå längre. Det är en gräns. Ett staket kan bestå av trä eller vara ett elstaket. Jag tycker att man skall tänka på bestraffningar och obehag som staket. Duktiga djurtränare menar att en bestraffning som stoppar ett beteende skall aldrig behöva upprepas mer än tre gånger. Helst skall de inte användas alls. Men det KAN hända att djur gör saker som är direkt farliga och som måste stoppas. Helst skall vi aldrig behöva komma i den situationen, men det händer. Då skall det komma ett staket. Ett stopp! En bestraffning eller obehag säger INTE vad djuret skall göra, det säger bara STOPP-gör inte detta! Närvaron av bestraffningar/obehag kallas positiv bestraffning. Positiv står för närvaro och bestraffning för att det stoppar ett beteende.
Jag tycker att man skall tänka att man inte skall utsätta ett djur för en situation där man måste bestraffa ett beteende. Om man ända finner att hästen uppvisar ett beteende som inte är önskvärt finns det en checklista som kan vara bra att följa. Det är nämligen så att hästar inte börjar stegra sig för att de har lust eller vill vara olydiga, det finns en bakomliggande orsak. Checklistan nedan är inspirerad av Susan Friedman.
• Är hästen frisk? Kan beteendet bero på att hästen har ont?
• Kan du ändra omgivningen? Har du introducerat förändringar för fort? Är hästen sensitiserad?
• Belöna det beteende du vill ha. Om vi har rett ut att hästen inte har ont, och vi inte kan ändra omgivningen, kanske vi kan lära in ett beteende som inte går att göra samtidigt som det oönskade beteendet.
• Se till att det oönskade beteendet inte belönas. Här måste vi tänka före och lista ut vad som kan hända. Här är erfarenhet viktig. Om du sätter hästen i en situation som upplevs extremt ansträngande eller obehaglig och hästen gör ett oönskat beteende för att komma undan detta, tex reser sig, och du lättar i handen när den reser sig, Lär du hästen att det enda sättet att komma undan är att resa sig.
• Arbeta med utsläckning, uteblivandeträning, negativ förstärkning.
• Positiv bestraffning som sista utväg.
Tänk dig att du står och väntar på bussen. Du har råkat ställa dig precis utanför busskuren. Efter en stund börjar det långsamt regna, och utan att tänka flyttar du in under taket på busskuren för att slippa regnet. Du kände något obehagligt, du utförde ett beteende som fick detta att sluta och nu känns det bra.
Du sitter till häst. Du trycker med skänkeln och hästen svarar omedelbart med att gå framåt, din skänkel lättar i samma stund din kropp registrerat en förändring i hästen och du vet att hästen kommer att ta sitt steg och börja gå. Du väntar inte tills steget är klart. Hästen associerar borttagandet av trycket med sitt eget beteende att gå framåt. Efter en tid behöver hästen inte tänka och det går fortare att svara på skänkeln. Det är ungefär som när vi kör bil. Vi ser trafikljuset slå om till gult och vi har lättat på gasen utan att vi märker det. Beteendet har blivit automatiserat. Vi kan välja att köra mot gult, men vi måste tänka aktivt. Ungefär som när vi övningskörde. När vi är vana kan vi prata med vår medpassagerare samtidigt som vi kör bil. Och vi missar inga trafikljus. Men för att det skall fungera måste du också ge signalen när hästen kan göra som den säger. Hästen kan inte flytta fram vänster bakben om det redan är framme.
Man kan lägga till eller ta bort händelser. Dessa kan vara ”önskvärda” som exempelvis en godbit eller ”icke önskvärda” som exempelvis tryck. Detta ger fyra möjliga varianter som visas i figuren till höger. Förekomsten av ett beteende kan öka eller minska. Efter Skinner.
Du leder en häst och du vill att hästen skall stanna så du drar lite bakåt i grimman och hästen stannar. Du vill att hästen skall gå och du trycker lite framåt och hästen börjar gå. Efter en tid märker du att hästen börjar gå när du börjar gå utan att vänta på signalen från grimman. Den har blivit onödig eftersom du alltid börjar gå precis innan du kommer trycka framåt i grimman. Likaså när du stannar. Nu följer hästen dig som en hund. Om det här är precis vad du vill att hästen skall göra är det jättebra. Om du istället vill att hästen skall stanna för att du tog i grimman, men fortsätta gå om du inte drar i grimman så måste du träna in detta på ett annat sätt. Då måste du separera de olika händelserna från varandra så hästen INTE gör en association mellan din rörelse och draget/trycket. Du lär hästen och hästen gör som den blir lärd. Det är aldrig hästens ansvar om du lär hästen felaktiga associationer.
Jag som skrivit detta heter Ulrika Alm Bergvall och är medlem i EquiEthics, docent i Etologi (läran om djurs beteende och dess orsaker) och yrkeslärare i bland annat djur och hästkunskap.