Reflektioner kring debattartikel om människan som hästens härskare

Den 22 december 2019 publicerades i Göteborgsposten en debattartikel med rubriken “Dags att se över människans roll som härskare över hästen” Författare till artikeln är fyra forskare och tillika hästmänniskor – Petra Andersson (forskare i praktisk filosofi, Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet), Jonna Bornemark (professor i filosofi, Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola), Ulla Ekström von Essen (docent Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola) samt Marie Zetterqvist Blokhuis (fil dr i praktisk kunskap, Södertörns högskola).
I inledningen av artikeln så skriver man bl.a “inom och utom ridsportens organisationer, behöver vi få till en bredare diskussion om både sportens och hästhållningens relation till tvång och våld. Vi som hanterar hästar, vet inte var gränserna för tvång och våld går. Frågan är helt enkelt otillräckligt analyserad”.

I artikeln lyfter man även fram att det just nu händer mycket när det gäller synen på relationerna mellan människor och djur och att människor (både inom och utanför hästvärlden) ifrågasätter den tidigare förgivettagna rollen som härskare över djuren. Att det när det gäller detta handlar om många förändringar i olika riktningar och i många olika delar av vårt hästumgänge. Träningsmetoder, tävling med häst, hästhållningssystem och mycket annat. Hästsportens sociala licens är under lupp. Ett exempel är riktningen (inom hela hästvärlden) bort från metoder för hästhantering och träning av hästar som innehåller moment av våld och tvång. “Ett av problemen med detta är dock att säga sig vara på väg bort ifrån detta inte nödvändigtvis innebär att man är det”. Problematiken med “rollkur” tas upp som ett exempel på detta. “Rollkur (och hyperflexion) är enligt reglementet förbjudet på hela tävlingsområdet och i samtliga grenar men med tillägget böjning “under tvång”. Regeln är dock formulerad så att den ger stort utrymme för tolkning”. Vad är t.ex “under tvång”?

Artikelförfattarna menar på att, av bl.a ovanstående skäl, så behöver frågan om vad som är tvång/våld analyseras mera. Inte minst för att det finns många uppfattningar (såväl inom hästsporten som utanför) vad som kan definieras som våld och tvång. “Kan vi alls umgås med hästar utan tvång och var går gränserna? Vilket tvång kan möjligtvis vara okej? Vi måste prata mer om vad hästarna vill och vad vi människor vill. Varför har vi hästar och vad får hästarna ut av det?”

Som väntat så har ovanstående debattartikel skapat reaktioner. Som det verkar främst från tävlingsryttare (eller människor som har kopplingar till tävlingar med häst). Det är naturligt att personer i nuvarande maktstrukturer inom hästsporten känner sig hotade av en debattartikel som ovanstående. Reaktionerna är varierande men några teman är att artikelförfattarna skulle vara okunniga om hästar och inte heller “riktiga” forskare, att de inte förstår att hästar inte fungerar om man använder tvång och våld, att det är i hästvärlden okända personer som skrivit artikeln och att de okunnigförklarar hela den professionella tränarkåren och att artikeln är negativ för hästsporten.

Vi menar att den som argumenterar att hästar inte fungerar med användning av våld och tvång måste ha haft skygglappar på genom hela sitt hästliv. Det finns hur många exempel som helst på att användning av olika grader av våld och tvång förekommer dagligen inom hästsporten (via diverse utrustning, träningsmetoder, hantering m m, m m) och det finns lika många exempel på att hästar som utsätts för sådant ändå presterar (i vissa fall väldigt framgångsrikt). Kanske inte alla gånger så länge men dock. Faktum är att de allra flesta av oss som har hästar använder våld och tvång i någon bemärkelse – men utifrån den norm som varit rådande fram till nu så benämner vi det hantering och träning. 

Reaktioner har dels kommit i Facebookinlägg men även i ett blogginlägg (Bo Tibblins, bl.a dressyrryttare, domare och tränare). 

I Bo Tibblins artikel skrivs bl.a att artikelförfattarna “verkar leva i en gången tid (när det gäller t.ex rollkur)” och att “om en ryttare på tävling i dag utövar otillåtet tvång mot sin häst ingriper överdomaren mot detta”. Detta motsägs dock av de filmer (och även bildserier) som vid i princip alla större tävlingar dyker upp med exempel på högst tvivelaktiga metoder vid t.ex framridningar. Så frågan om vad som är våld och tvång är definitivt inte utredd tillräckligt, även om en del av hästsportens egna representanter anser det. 

Uttalandena, från Bo Tibblin, om hur hästar uppfattar sin vardag (i hage och stall och träning) tyder även det på bristande kompetens och förståelse för hur djuret hästen fungerar. Likaså bristen på insikt om vad hästar kan uthärda utan att nödvändigtvis dö. Dagens höga skadefrekvens (och enligt många ökande) bland hästar tyder på allt kanske inte står helt rätt till när det gäller träning och tävling. Flera av ovanstående åsikter beror på gamla traditioner, ej uppdaterade med dagens kunskap, så visst finns det saker att diskutera!

Vad vi tycker många av kritikerna till debattartikeln missar är det faktum att huvudbudskapet i artikeln är att fler samtal kring etisk hästsport inte bara är önskvärda utan även ett måste. För tar inte hästsporten själv tag i den debatten så kommer andra aktörer i samhället ta den åt oss. Vår sociala licens att rida och tävla är då i riskzonen. Hästsporten är dock van vid att inte ifrågasättas och använder ofta tävlingsmeriter (eller andra meriter från sporten själv) som “carte blanche” och rätt till tolkningsföreträde å hästens vägnar. Det är en strategi som tidigare (och även i viss mån fortfarande) fungerat men ju mera kunskap och forskning som kommer fram kring hästar och interaktionen med dem, desto svårare kommer det att bli att hävda att man med stöd av tävlingsmeriter har “rätt”.

Något som vi i EquiEthics ser fram emot är dock (som också Tibblin föreslår i sin blogg) samtal med t.ex Tränarklubben och SvRFs utbildningsansvariga vilka förhoppningsvis kan ha sakliga synpunkter i ämnet. Föreningen EquiEthics har på olika sätt försökt bjuda in till diskussioner med bl.a Svenska Ridsportförbundet (med högst tveksam framgång) om träningsmetoder, hästhållning, utbildning (av ridlärare, tränare, domare mfl) m m. 

Runt nyår kom även nyheten att Schweiz Ridsportförbund startat upp dialog med en av  landets djurrättsorganisationer. I vår tolkning av artikeln framstår det dock mera som det Schweiziska Ridsportförbundet “visar och talar om hur det skall vara” än att det pågår någon egentlig dialog. Förhoppningsvis är det inte så. En verklig dialog, vore ett stort steg framåt för hästsporten internationellt, om fler länder följde efter. Dialog förutsätter dock att bägge parter tar till sig varandras synpunkter och verkligen diskuterar på djupet de aktuella frågorna. 

Det är djupt mänskligt att vilja ansluta sig till olika grupperingar, och det är även närmast en automatisk reaktion hos oss alla att om vi hör (eller läser) något vi inte håller med om, så slutar vi lyssna eller läsa. Hjärnan vill inget hellre än att tillhöra en grupp och hittar direkt (egna) skäl till varför något stämmer eller är felaktigt. Utsätt dig för andras åsikter som går på tvärs med dina egna. Ett tips är att försöka hitta något litet som man åtminstone kan tycka är ok, det kan göra att du åtminstone inte automatiskt och omedelbart slutar lyssna. Lyssna på denna podd om vår hjärna och hur vi fungerar, med Anders Hansen (bl.a överläkare i psykiatri) Sommar & Vinter i P1|Anders Hansen, https://www.podbean.com/ea/dir-9hy6q-788e21d

Med hopp om kommande givande samtal kring etik och häst.
Styrelsen för föreningen EquiEthics

En reaktion på “Reflektioner kring debattartikel om människan som hästens härskare

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Tillbaka till toppen